Jag lyssnade nyligen på Martha Becks bok ”Follow Your North Star” och hajade till när hon beskrev hur en person mitt i en transformation kan känna sig som en larv som upplöses i slem innan den ombildas till en fjäril. Själv upplevde jag något liknande när jag genomgick en transformation för några år sen. I mitt fall var det två starka identiteter som jag skalade av mig, den ena frivilligt och den andra extremt ofrivilligt. Den första identiteten var av en Presterare, en tongivande delpersonlighet som jag hade insett ställde till det för mig (t.ex. drev mig i utmattning gång på gång). Den andra identiteten var Den Intellektuella, den som alltid kom ihåg ”allting”, alltid hade lätt för att lära sig nya (främst teoretiska) saker. Den första försökte jag medvetet skala av mig, den andra kraschade när jag genomgick en svår covid-omgång (bland annat 10 dagar av hög feber) och sen fick minnessvårigheter och svårigheter att koncentrera mig (värre än vanligt, vill säga – jag är van att vara lätt-distraherad i största allmänhet pga ADHD). Båda de här ”förlusterna” ledde till att jag kände mig som en slemmig snigel utan sitt vanliga skal, jag visste verkligen inte vem jag var utan de här två identiteterna.

Jag var van att tänka att jag bara hade ett värde när jag presterade, var till nytta, det var en medveten process att försöka gå bortom det och försöka hitta ett värde i att bara vara. Men när jag ideligen tappade ord i samtal med andra, inte kunde minnas personer (min man brukade kalla mig ”en vandrande IMDB” för att jag alltid kände igen skådespelare och kunde räkna upp i vilka andra filmer och roller de uppträtt) eller begrepp som jag visste att jag en gång haft järnkoll på, då drogs mattan undan och jag föll handlöst. Plötsligt var jag ”Ingen”.

På sätt och vis tycker jag att Martha Beck trivialiserade det i sin bok, själv ramlade jag ner i en rejäl depression. Det tog nästan ett år innan jag hade lärt mig att acceptera mitt nuläge (delvis hjälpt av att mina minnessvårigheter bättrade sig en aning med tiden).