Jag ramlade på en fras nyligen: ”The more I heal, the less ambitious I become” (ju mer jag läker, desto mindre ambitiös blir jag). De orden kändes som om jag kunde ha sagt dem själv.

Jag har insett att jag större delen av livet har drivit på mig själv på grund av olika rädslor. Rädslan att inte duga, rädslan att inte passa in, rädslan att inte vara nyttig/värdefull. På det hela taget har jag aldrig känt att jag hade något värde om jag inte presterade, helst stora och synliga prestationer av det kreativa (och lite galna) slaget.

Så klart är jag tacksam att jag har lagt bort de rädslorna, läkt mig själv från dem, samtidigt saknar jag ibland det där drivet jag hade tidigare. Just nu jobbar jag på att hitta nytt ”bränsle” och i väntan på det lyxar jag mig med att ägna mig åt det som roar mig för stunden, det som ger mig energi men utan att kännas som prestation. Kreativa projekt som känns ”oviktiga” på så sätt att de inte leder till något stort och synligt, eller till något som gör nytta för någon annan (eller som jag kan ta betalt för etc) utan bara är ett utforskande av olika kreativa sysslor.

OK, visst vill jag gärna få färdigt vissa saker (som klädesplagg jag har tänkt bära) men det är ändå saker som ingen annan behöver bekymra sig över.

Hur gjorde jag för att bli av med de här rädslorna? Det var inte någon medveten process i stil med ”Å, jag är tydligen rädd för X, nu ska jag ta itu med den rädslan.” Istället var det en ganska långsam process av att lära mig att att acceptera mig själv, med alla ”svagheter och skavanker” (med tanke på att jag har ADHD och autism kan du kanske ana att jag tidigt lärde mig att det mesta hos mig är ganska ”fel” och behövde döljas). Särskilt var det en utmaning att acceptera mig själv när jag bara VAR istället för när jag GJORDE (= presterade). Att jag hade ett värde när jag bara existerade? Utan att vara till nytta?? Det tog ett antal år för mig att acceptera. Den största hjälpen på den vägen var att jag deltog i PsykosyntesAkademins ”Inre Ledarskap” – ett tvåårigt program som är både en utbildning och terapeutisk process. Sen fortsatte jag med en psykosyntesterapeut i tre år till innan det verkligen stod klart för mig vad jag hade tagit mig ur.

Jag är fortfarande galet kreativ, inte längre för att bevisa något för mig själv och omvärlden utan för att det är så underbart kul.